Samhällseufori

Bon Iver fyller mitt sinne för stunden, det är tur att jag har vänner med bra musiksmak, som kan fylla mina öron med musik jag aldrig förr hört. Det tar ett tag att vänja sig, sedan inser man storheten i enkelheten.

Mina ögon skummar genom blogg efter blogg, jag har hittat mina favoriter nu, vackra bloggar där ord används för att måla världen. Lite vackrare, lite mer oskuldsfulla än verkligheten. Eufori över orden som löper sida upp och sida ned, jag kan inte slita mig, suger åt mig alla ord som finns tillgängliga. Uppdaterar sidan, har de hunnit skriva ytterligare några vackra ord?

Jag bör sova, klockan närmar sig 02.00, jag ska upp om fyra timmar men min hjärna har invaderats av flyktiga tankar. De ska få vara kvar. Sova kan jag göra en annan dag. Sömnen kan vänta, det är värre med rastlösheten som kryper i kroppen. Jag vill se, jag vill upptäcka, jag vill veta vad som finns runt varje hörn och under varje sten. Jag är inte menad att sitta stilla, sitta stilla och aldrig få lära.

Någon dag ska jag se, jag ska se precis vad jag vill.
I can hardly wait.

Du är jag, jag är du

Idag har vi brottats, jag tänker säga att jag vann. Så, jag vann! Egentligen vann vi båda, vår brottningsmatch övergick till mys efter några svängar på golvet och en eller annan oskyldig spark.

När vi är tillsammans känner jag mig fri, vi känner varandra så väl, nästan som att umgås med sig själv fast mysigare. Vi tänker likadant, säger ofta samma saker och agerar rätt så lika i olika situationer. Med dig är jag lycklig.

Jag hoppas bara att du inte leker med mig.

K

En trevande hand, en fjäderlätt smekning över den nakna, vita magen. En varm näsa snusar mig lite i nacken och letar sig in i mitt varma hår. Tätt tillsammans, så nära vi kan. Två händer finner varandra, tio fingrar omsluter och förseglar. I händerna håller i vi vår kärlek, den kärlek som är menad att aldrig ta slut.

Så mycket och så lite

Fullständigt utmattad, energin har tagit slut, jag orkar inte.
Har du någonsin varit med om att ögonen gjort fruktansvärt ont när du vaknat, att det varit svårt att öppna dem? I morse kunde jag inte ens öppna mina ögon, de sved och skrek till mig om att förbli stängda. Jag löd, jag låg där, vaken men ändå sovande. Orden jag försökte yttra lät som fylleprat, han förstod inte vad jag försökte säga och bad mig upprepa, jag upprepade, med samma sluddriga resultat. Sådana här morgnar passar man illa ihop med en rastlös själ, orken fanns inte för att ge någon sorts respons alls på hans försök att kittlas och skoja, jag låg bara där.
Sju timmars sömn sedan i söndags har tagit ut sin rätt, nätter fyllda med energidrycker och uppsatser gav mig en ångestfylld torsdagsmorgon. Jag är fortfarande inte klar med mina uppgifter heller, trots ett oändligt författande och faktaletande.

Important or impotent?

Bloggen glöms bort, eller det är inte riktigt sant, jag tänker på den ibland men kommer aldrig längre. Jag vill skriva, skriva långa vackra inlägg om mina känslor och inte vad jag åt till kvällsmat, men orken finns oftast inte där.

Jag har hunnit bli 18, en ålder då man inser att man inte är så väldigt liten längre, ett ansvar utan dess like läggs på ens axlar och tynger en dag in och dag ut. Att trycka in de välbekanta orden och tala om för skolan att jag är sjuk har blivit en vardag, jag utnyttjar min rätt att göra som jag vill lite för ofta. Skolans högsta höns har märkt min ständiga frånvaro och ifrågasatt den, gång på gång upprepas detta samtal, varför går jag inte till skolan när jag kan och ska? Svaret är enkelt, jag orkar inte, min sinande lust har tillslut runnit ut, runnit ut bland kvarglömda papper och avbrutna pennor på mitt dammiga golv. Den ligger där, som en lealös massa, väntar på att bli upplockad och ompysslad men det kommer inte hända. Det finns inte plats för någon lealös massa i mitt sinne längre, platsen har jag istället fyllt med vackra minnen och tankar på framtida nederlag, jag är trött på att aldrig veta. Aldrig veta om det är vi, eller om det är du och någon annan. Jag är less på att ständigt finnas där, så varför stannar jag kvar?
Because you got something that I can't live without.
I'm tired of denying and the constant feeling of begging, if you wan't me, say it and say it now.

Bortglömd

På lördag är det fest!

Jag har glömt bort min blogg, jag som skulle ta det här på allvar. Men jag tjänar ju inte ett öre på det jag skriver så det är ju inte så viktigt direkt :P

Om 40 minuter är jag 18 år, 18 halvlånga år har passerat sen jag förlöstes med kejsarsnitt och var nära att ta livet av mamma och mig själv.
Om 40 minuter kan jag ta körkort, köpa folköl och cigaretter, gå på krogen och komma in på nattklubbar, jag kan flyga utomlands utan mammas tillstånd, jag kan tatuera och pierca mig, jag kan ha kredit på mitt konto, jag får sitta i kassan och sånt där. Om 40 minuter öppnas kanske 100 nya möjligheter för mig, det hänger på 40 minuter!

Jag har fått pengar, det vet jag för att jag har snokat i två av kuverten. Det finns två kuvert till också, det enda som kan rymmas i dem är just pengar för de är väldigt platta.
Jag har fått min PAL-biljett också, och en tavla som hänger bredvid min säng numera, den är fin.

Nu är det bara 31 minuter kvar, enligt min klocka åtminstone. Köksklockan envisas med att det bara är 27.

Grattis, snart i alla fall, till mig!

Brutna löften?

En mekaniker, en it-nörd, en festprisse.

Oftast har man en typ av kille eller tjej som man dras till, alla kanske har det förrutom jag? Jag har funderat på sambandet mellan de killar jag dras till, de kanske är långa, mörkhåriga eller duktiga på en viss sak men jag hittar inget som knyter dem samman. Jag har trott länge att min typ är någon som mitt ex, men jag har ännu inte varit med någon annan som liknar honom alls. Han, en lång it'nörd med blont hår stämmer dåligt överrens med festprissen med mörkt hår och färre centimeter över havet.
Tror ni att man hittar sin typ senare i livet? Man kanske måste testa sig fram för att överhuvudtaget få en typ? Eller räknas förresten fyllestrul och sådant till att testa sig fram?
Kan det knappast göra.

Hi, my name is Lemon.

Frustration. Frustration. Frustration.
Den kryper i hela kroppen, en obehaglig känsla av misslyckande. Ett minus på uppgiften jag tyckte jag lyckades med, ett förstört dokument, en blinkade flashfil, en samhällsuppsats, en alldeles för svår matteuppgift, listan över mina samtida problem kan göras lång.
En riktigt dålig dag var inte vad jag behövde, jag behöver lugn och ro, 30 timmars sömn, en kram, en varm kropp att sova bredvid. Han finns, där borta.
Det som ännu inte gått fel idag kommer säkert hinna göra det innan jag lägger mig, det finns ytterligare några timmars tid för misslyckande i kväll. I morgon räknar jag med ännu större misslyckanden, trots att jag försöker tänka positivt.

På fredag får det inte gå fel dock, då är det fest och jag vill bara koppla av med något gott att dricka och mysiga människor. Helst skulle jag vilja hitta någon att mysa lite extra med, jag behöver närhet, men jag hindras av ett löfte. Ett löfte som jag aldrig skulle bryta.

You've been X:ed

Ibland funderar jag över mitt kärleksliv, eller snarare min brist på kärleksliv. Jag har funderat över varför ingen visar det minsta intresse för mig, fått för mig att jag är ful, konstig, till och med avskyvärd. Absurda tankar egentligen eftersom jag vet om att om detta hade varit sant hade jag fortfarande varit oskuld och jag hade inte haft flera långa förhållanden bakom mig. Nu sa jag egentligen emot mig själv eftersom jag redan haft flera förhållanden så måste ju den andra parten inblandad varit i alla fall lite intresserad. Men jag menar nu, sen förra våren. Jag grubblade redan i höstas på varför ingen hade ens försökt att stöta lite på mig under sommaren, jag var ju singel hela sommaren igenom.
Men sen insåg jag en sak, att jag "förträngt" att det faktiskt fanns folk förra sommaren som ville vara med mig. Under sommaren hann jag "dissa" (Skitfult ord, jag vet) 2 seriösa killar och en mindre seriös. Jag insåg också vilket fult sätt jag gjorde det på, bara började ignorera dem när jag insåg att jag inte var intresserad. Jag skäms lite över detta, eller ganska mycket egentligen för jag vet hur irriterande och framförallt sårande det är när den man är intresserad av inte ens svarar på sms eller när man ringer.
En kompis, eller en föredetta kompis kanske, skulle ha kallat mig player. Jag vill inte var det, inte alls, det är ju jävligt taskigt. Varför gör jag såhär? För att jag kan? För att jag inte fattar bättre? Fast det gör jag ju egentligen, därav denna text. Sommaren närmar sig igen, jag vill inte ha ytterligare en sådan sommar. Jag vill inte ha massa engångsgrejer, jag vill ha något seriöst, någon att dela även de dåliga sakerna med.

En av de seriösa killarna var verkligen seriös också, vi träffades under en spelning utanför Mellerud. Han är några år äldre, tre för att vara exakt, han kör en Volvo s40, han har hus, utbildning, bra jobb, han är söt, trevlig, mysig OCH DETTA DISSAR JAG?! Jag skulle definitivt kunna bli kär i denna kille, man mer korrekt, men ändå är jag bara taskig och skiter i honom. Sen såg jag honom några månader senare med en annan, och då blev jag sur. Jag hade absolut ingen rätt att bli sur, jag hade ju ignorerat honom.

Nej, till sommaren ska jag tänka mig för innan jag börjar umgås närmare med någon. Jag ska fundera mycket på om jag verkligen är intresserad eller om jag kommer att börja ignorera killen/tjejen.

Blä.

Barnslig förtjusning

Mat är en passion, jag skulle egentligen ha gått Hotel och Resturang men ångrade mig i sista sekund. Idag när vi handlade, jag och mamma, hittade jag spagettiringar i tomatsås och bestämde rätt snabbt att detta skulle vi äta till middag. På något småroligt sätt blev jag barnsligt förtjust över denna upptäckt, eftersom jag trodde att dessa inte längre såldes. Det är långt ifrån en gourmeträtt, i grund och botten ett halvtaskigt halvfabrikat men det är gott när man inte ätit det på länge.
Jag stod där med burken i handen inne i affären och kände mig glad över min upptäckt och då tänkte jag på att det är småsakerna som gör dagarna till vad de är. Jag hade aldrig klarat mig genom allt som händer som det inte ibland dök upp något roligt bland vardagstristessen; hysteriska fnissattacker, ljummet kaffe och en tårtbit, en inställd lektion.
Det är småsakerna som utgör helheten helt enkelt.

I morgon är det måndag, ännu en rätt meningslös och trist helg är förbi. Det känns som att nedräkningen till påsklovet och den enormt efterlängtade födelsedagen brinner i mitt huvud, det är så kort tid kvar men den känns ändå så fruktansvärt lång.
Nästa helg fyller ytterligare två vänner 18, alla runtom fyller 18 förutom jag ungefär och det är så in i helvetes jävla trist! Men jag fasar lite för min stora dag också, jag har nog med ansvar som det är, att ta ytterligare ansvar för mig själv verkar rätt jobbigt just nu. En sak jag fasar ännu mer för dock är att det inte kommer kännas så speciellt som jag tror att det kommer göra, tänk om det inte alls blir någon skillnad liksom, då har all väntan nästan varit förgäves. Jag har räknat ned i över ett år, ett år och tre veckor för att vara exakt. Kommer 380 dagar av oerhörd förväntan bara blåsas ut i rymden och aldrig bli till något mer?
Jag vill bara fylla år, få det överstökat och påbörja mitt mer vuxna liv, även om det innebär massa jobbiga ansvar.

Frustrerade ögonblick och kalla tår

Mitt internet fungerar inte, det är samma gamla visa om igen. Antagligen kommer det krävas att jag ominstallarar hela datorn och då förlorar precis allting, då lär jag gråta för det gjorde jag sist. (Ja, helt ärligt, det var sorgligt)
Jag är inne på mitt andra mobila bredband, 3 denna gången, sist var det Tele 2. Jag har egentligen bara ett ord som kan sammanfatta de både väldigt bra; Helvete. Inget av dem har funderat som de ska, programvaran krånglar, modemet krånglar, vilket gör att datorn krånglar och att jag tillslut ger upp. Nästa gång blir det ett trådlöst, batteriet på datorn fungerar ju ändå inte längre än 2 minuter så jag behöver inget internet som jag kan ta med.
Jag ska nog lägga över alla mina onödiga grejer på min externa och börja fundera på om jag faktiskt inte ska installera om den ändå, jag blir ledsen bara av att tänka på det.

För övrigt känns det mesta rätt bra, vi fick huset i bodelning igår och behöver därmed inte flytta. Mitt skolarbete känns rätt okej, jag vet inte om det är för att vi inte har så mycket att göra nu eller om det är för att jag förnekar det hela och slappar istället. Jag började så smått på min uppsats om Al-Qaida och ETA igår, det kommer nog bli ganska instressant, det finns i alla fall info så att det räcker och blir över. Sen har jag några eftersläntrande uppgifter samt ett matteprov på G men det får jag ta som det kommer, man kan verkligen inte hinna med allting jämt och ständigt.

Idealiserade bussar

När jag steg ombord på bussen igår blev jag stående i några få men långa sekunder och stirrade på början av mittgången. Jag är ingen särskilt stor person, enligt mina halvdana mätningar är jag cirka 30 centimeter bred över höfterna (inte runt, nej, det hade vart skumt) och om jag hade varit kanske 10 cm bredare hade jag fått gå sidlänges in i bussen. Den var oerhört smal därfram, hur tänker de som designar bussar när de gör en buss med minimått till ett samhälle som blir allt fetare? Detta var dessutom en helt ny buss, max använd i några veckor. De gamla bussarna är jättebreda mellan sätena, i vissa av dem kan man nästan stå två personer på bredden, ungefär som i stadsbussarna.
Lever bussdesignen numera upp till våra onormala smalideal?

Inrutade helvete

Känner någon mer att den följer ett osynligt schema? En planering som styr hela livet utan att man egentligen ser den? Jag känner så.
Min dagar ser alla likadana ut, jag går upp, hoppar in i duschen, borstar tänderna och använder deodorant. Sen torkar jag håret, smörjer in ansiktet och klär på mig. Efter det tar jag på mig ytterkläderna och går till bussen.
På bussen sätter jag mig på den fjärde platsen på vänster sidan, på den tredje platsen på höger sida sitter en brunhårig kvinna, framför mig en gråhårig man. Bakom mig sitter en medelålders herre och bredvid honom en ung tjej och en man i 30-åren. Så här ser det ut varenda dag, vi har till och med "bestämda" platser på bussen.
Sen hoppar jag av i Vänersborg, där väntar jag sedan en kvart på nästa buss. Bredvid mig på hållplatsen står kanske 15 andra människor, alltid samma människor, som också väntar. Väntar på att bli körda till den fula rosa byggnad som kallas Kampenhof. Väl där sprids vi åt alla håll och kanter, några tar bussen vidare, andra försvinner in i bruna kontorshus. Jag promenerar upp till skolan, ganska så exakt fem över åtta kliver jag genom den fula röda dörren och går ned i källaren. Sen börjar min skoldag. Vi blir skickade runt som i ett fiskstim, varenda minut är planerad. 08.30 ska vi befinna oss i klassrummet, sittandes på varsin stol och hålla käft. Sen ska läraren hålla en genomgång, helst en lång och tråkig sådan, samtidigt som vi ska intresserade ut. Efter två ganska lika lektioner är det lunch, rätt så ofta någon medelmåttig rätt som ändå vi ändå måste äta för att klara dagen.
Efter lunchen är det dags för fler lektioner, ofta sittandes vid datorer, föder hjärntumörer.
Sen har jag eftermiddagslektioner, så när de flesta andra går hem knallar jag till dagens sista lektion som ofta framkallar våldsamma sömnattacker.
Efter två timmars tvångslyssnande går jag till det fula rosa huset igen och sätter mig på ännu en buss, jag somnar och vaknar med ett ryck på min hållplats. Där byter jag buss, sätter mig, somnar. Sen, väl hemma, äter jag middag, placerar rumpan framför datorn och där sitter jag. Jag öppnar några läxdokument, stirrar lite, skriver ett ord eller två och öppnar bilddagboken.se. Sen somnar jag till en dålig repris på teven, ett program jag inte minns senare.
Och sen, ja, då börjar det om igen.

Snabba förbindelser och krystade kärleksförklaringar

Engångsligg.
Ett fult ord, med en ful innebörd. Men är det verkligen så fult? Att springa runt och ligga med alla som är minsta intresserade kanske är att överdriva en aning, men att ha några få korta förbindelser i sitt liv kan väl inte, nu i år 2009, anses vara fult? Att bli attraherad av någon, tillräckligt mycket för att följa med en helt okänd människa hem, har eller kommer de flesta någongång bli.
Min mor har så fin predikat om denna "livets baksida", man kan inte lita på alla. Nej, det är väl klart att man inte kan. Men någon måste man våga lita på, även om det är för ett långt och lyckligt äktenskap eller en natts hett sex. En tillfällig förbindelse behöver inte vara något mer än sex, något vi alla har rätt till och något de flesta behöver. "Tänk om du ångrar dig", brukar också vara ett argument använt emot engångsligg. Men det vet jag inte förrän jag har provat, eller hur? Jag tvivlar också på att jag kan ångra att jag fått något jag behövde, det vore väl aningen dumt?

Personligen har jag bara bra erfarenheter av det "fula" uttrycket, visst att vissa gånger varit mer lyckade än andra men ala erfarenheter räknas i slutändan. Jag vill inte sitta där en dag med barn och man och ångra allt jag aldrig gjorde. Det finns för många vackra människor där ute för att bara vara med en enda, kanske man efter 10 års äktenskap inser att man gift sig med fel person, för att man aldrig testade en annan typ an människa. Hur kul skulle det vara?
Jag kanske gifter mig med en advokat, eller en snickare, eller en hippie för den sakens skull. Jag har inte en aning om vem jag kommer gifta mig med, för jag har inte provat mig fram.
Jag är ung, jag har många år att fördriva med.. ja, med precis vem jag vill egentligen, det är helt upp till mig.


En miss som ibland uppstår när två människor möts för ett tillfälligtmöte avsett för njutning, äratt den ena parten ofta verkar anse att en kärleksförklaring passar in. Av egen erfarenhet är det oftast den manliga parten som får för sig detta. När jag möter någon, inser att vi aldrig kommer bli tillsammans, vill jag inte heller ha massa kärlekförklaringar. Du känner mig inte, du kan alltså inte heller vara kär i mig, du kan inte heller älska mig så allt sådant är onödigt. Personligen vill jag inte heller ha några komplimanger, det förstör den lite hemlighetsfulla stämningen, jag vill inte ha något prat. Ett engångsligg är sex, låt det då förbli enbart det.

Oförglömlig längtan

Idag känner jag mig oerhört filosofisk, jag har gått runt och funderat på livet i helhet hela dagen, blandat med frustration över matteuppgifterna och oro över min sockerkonsumtion.
När jag når den punkt på dagen där frågan; Vad är meningen med livet? dyker upp bland alla stressade tankar så vet jag att jag behöver en paus. Jag vet inte om denna fråga dyker upp för att jag är lite extra filosofisk eller för att jag är trött på mitt inrutade liv. Det sistnämnda sätter jag 100 kronor på, jag har nått en punkt i mitt liv där jag värderar teven högre än mina läxor. Det är ledsamt.

När dagens höjdpunkt är att du får veta att två lektioner är inställda till veckan, då kan du börja fundera över hur intressant ditt liv verkligen är, borde du inte ta tag i din så kallade vardag då?

Jag trivs med min vardag samtidigt som jag tycker att den är så fruktansvärt tråkig, jag vilar bort hela min fritid utan att bli det minsta utvilad. Samtidigt som att jag vill ändra på mitt liv, träffa fler vänner, skaffa en hobby så känner jag att jag inte orkar, jag har tid till allt det där senare. Skolan suger musten ur mig men varje gång jag tänker på detta så slår det mig; Jag har kanske 6-7 år kvar på skolan, ska jag inte skaffa ett mer utvecklat socialt liv förrän om 7 år? Då blir jag ledsen och slår undan tanken, men den dyker lika snabbt upp igen.
Jag trivs väldigt bra med de jag umgås med nu, ifall detta av någon missuppfattas grovt, men jag vill ändå träffa fler människor, annorlunda människor. Jag vill till exempel träffa fler som har en fot inom HBT, kanske en eventuell flickvän, någon som kan öppna upp nya sidor av mitt liv. Jag vill gå i Pridetåget, jag vill kyssas öppet på stan med en tjej, jag vill resa utomlands med folk jag älskar, jag vill gunga i takt med Kents musik, jag vill måla himlen sagolikt rosa. Det finns så mycket jag vill göra, jag har så många önskningar, men min kropp och mitt sinne sviker mig. Jag orkar helt enkelt inte, skoltrött kallas det och det tar livet av mig.

För er jag känner som blev chockade över min plötsliga öppenhet om min bisexualitet kan jag berätta att jag "kom ut" redan i åttan. Jag har inte blivit förälskad i er än och lär inte bli det heller. :)

Försvunnet inlägg och hysteriska tankar

Jag märker nu att mitt senaste inlägg inte har publicerat, det var ett långt inlägg, dessutom innehållandes flera betydelsefulla punkter. Jag blir på trött, än en gång sviken av mitt internet.

Jag har ont i min armen, den arm jag stödjer mig på när jag ligger ned och läser, glor film, äter är söndermassakerad av en gullig barnmorska i Vänersborg. Den är blå också, något som ogillas starkt, och jag grät nästan när jag skulle ta av plåstret, mes.

Jag och sötaste Jessie diskuterar saker och ting, vi behöver pengar, massa pengar. Själv äger jag 270 kronor, men efter att de jag är skyldig pengar har fått tillbaka sitt så ligger jag på minus 30 kronor. Känns som att min 18-års dag kommer bli lyckad, i alla fall väldigt nykter. Men det kanske inte är något negativt ändå, jag lär ju minnas det hela.

Jag sitter och knåpar med en engelskaläxa som är lite sen, matteboken ligger slängd bakom datorn, övergiven. Det går inte, derivat och lutning är alldeles för tunga saker att tänka på med en upptagen hjärna och snurrigt sinne. Jag vet inte vad jag ska göra, läxorna hänger över axlarna och tynger ned mig, trots det orkar jag inte ta tag i dem. Min syster bakar en kladdkaka och tankarna vandrar hela tiden iväg dit, socker är något jag har fått alldeles för mycket av men jag kan ändå inte få nog. Jag är speedad men trött, trött på skolan, kärleken, och allt annat ungefär.

Idag ska jag bjuda mig på ett nytt skrivblock, ja så intressant kan det vara. Jag behöver ett nytt, ett tjockt till mitt stora förtret, jag vill inte skriva en rad men jag måste.
Jag vill ägna dagen åt Harry Potter och hemligheternas kammare, kladdkaka, te och min sköna säng men jag har skjutit upp mitt liv den senaste veckan så det går inte. Hänger jag efter mer nu med mina uppgifter sparkas jag nog snart ut ur skolan, och mina mvg kan jag ju glömma direkt. G;n gör mig deprimerad, och alla mvg;n känns avlägsna men att satsa på vg;n känns som att ge upp. Fan.

Nervous

Jag har en starkt begär efter att blogga på engelska (varför?), men det får nog bli senare i mitt liv tror jag.

Jag börjar bli lite smått nervös inför i morgon faktiskt, jag ska till Vänersborg och sätta in min p-stav, äntligen kan man väl säga. Det har tagit mig över ett år att boka tid och allt det där, och nu har jag ingen att "använda" den med, känns väl planerat det här. Jag kommer få lokalbedövning och så men jag misstänker starkt att det kommer göra ont när den släpper. Jag kan också passa på att berätta att jag aldrig fått bedövning någon annanstans än i munnen så jag har inte en susning om hur min kropp reagerar på sådant och det gör mig lite nervös det med.

Dagen har gått åt till att läsa Harry Potter, läste ut första boken förut idag. Trots min enorma kärlek till honom är det faktiskt bara tredje gången jag läser böckerna, konstigt nog. Fast jag har sett filmerna säkert tjugo gånger per film (nördvarning, jag vet).
Egentligen borde jag ju göra alla läxor som ska in eller redovisas, jag har en teckenspråkshistoria att skriva, ett svenskatal att plugga in, ett matteprov att öva till och detta är bara för att täcka måndag och tisdag nästa vecka. Dessutom behöver jag söka fler jobb, känns som att det kommer bli ännu en fattig sommar annars.

Dessutom gjorde jag något jag inte får idag, tror jag. Jag promenerade iväg till biblioteket och lånade den förkortade versionen av min engelska roman. Den riktiga boken innehåller över 300 sidor och förkortningen bara 31, känns som att jag kommer bli påkommen där en aning. Men för tillfället orkar jag inte bry mig, inte för fem öre, jag har för mycket annat att göra helt enkelt. Det är hårt att vara ung.
Jag fick även en nästan-utskällning i telefon för att jag inte har någon erfarenhet av att jobba i en mataffär, va fan? Psykokärring på hemköp.

Men nu ska jag läsa vidare, upp tidigt (läs; tidigare än idag) i morgon.

God natt.

Förresten så ska jag ju skriva upp bra saker;

1. Jag hämtade äntligen ut min p-stav.

2. Jag har knappt tänkt på dig idag heller.

3. Jag har handlat för mamma, trots att jag egentligen inte ville.

4. Jag har varit ute och gått.

Svårt att glömma

Jag försökte, jag gav upp, jag raderade dig.

Det kommer dyka upp någon när jag minst anar det, det ska bli min nya "livsregel". Framtills dess, tills min själsfrände dyker upp ska jag roa mig så mycket jag kan. Idag anses det inte längre vara fult, eller i alla fall inte lika fult, att ha varit med ett flertal så varför inte liksom?

Jag hade för bråttom, jag insåg senast igår att jag inte behöver ha ett fast förhållande, eller något förhållande överhuvudtaget. Jag ska ändå inte gifta mig, köpa hus, hund och skaffa barn nu, det kanske dröjer 10 år, 15 år innan det är dags för sådant så varför stressa in och tvinga fram ett seriöst förhållande?
För tillfället behöver jag nog allra mest jobba med förhållandet till mig själv, jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte trivs med mig själv. Då blir det samma visa igen, jag blir mer och mer beroende av personen tills jag knappt är en egen person längre. Det är det som gör det så fruktansvärt svårt att komma tillbaka efter ett uppbrott, vägen blir så otroligt lång tillbaka till mig själv och det orkar jag inte en gång till. Jag anser att jag är värd mer än det jag varje gång tvingar mig själv genom.
Detta är faktiskt första gången jag erkänner att jag blir beroende av min partner, du hade rätt, jag blir beroende. Jag har aldrig ens erkänt det för mig själv förut men nu känns det så skönt, för nu vet jag vilken ände jag ska börja i.

Igår gjorde det ont att tänka på men nu ser jag framemot en sommar som singel och nyss fyllda 18, en sommar där jag kan göra vad jag vill.
Detta kommer bli bra!

Tre bra saker

Jag erkänner, jag läser Blondinbellas blogg varje dag och den är faktiskt riktigt bra.
Hon skriver upp tre saker varje dag som hon anser är bra och jag ska sno den idén nu, fast jag ska vara lite häftigare och skriva upp så många jag kommer på varje dag och här kommer de första bra grejerna:

1. Jag har läst 200 sidor idag och därmed tränat upp min läshastighet ytterligare

2. Jag börjat blogga

3. Jag har inte varit ledsen över Dig

4. Jag har inte haft ångest över ännu en läxfri dag

Jag har varit hemma hela dagen, så mycket mer bra saker hinner man inte med då.

Att smeka sina brännsår och sticka fingrarna i elden

Det bränner, jag kyler, det svider, jag gråter.
Jag har ett tvångsmässigt beteende, jag måste sticka fingrarna i elden, för att se om det bränns eller om jag har tur. Tur denna gången, trots att jag brännt mig så många gånger förut.

Jag kan inte få nog, trots att jag kan konsekvenserna av mitt beteende utan och innan.
Jag kan inte få nog av din hud, din doft, dina läppar mot min kropp, allt med dig känns så fantastiskt, du gör mig hel.
Nu har du tagit ifrån mig det, min nuvarande enda chans att känna mig hel har du berövat mig på och jag känner avsky inför dig på grund av det. Jag har hamnat i mysteriet, man kan tydligen både hata och älska en människa så innerligt att det bränns.

Än en gång drar jag åt mig mina fingrar, svarta i topparna, jag hann inte så långt denna gången.
Mitt självdestruktiva beteende kommer en dag bli min undergång.

A new beginning

Jag har raderat min blogg på devote.se, mest på grund av att den faktiskt aldrig fick några nya inlägg att visa upp för världen. Nu ska jag försöka igen, förhoppningsvis mer på allvar denna gång, även om jag aldrig lär bli rik på detta.