Barnslig förtjusning

Mat är en passion, jag skulle egentligen ha gått Hotel och Resturang men ångrade mig i sista sekund. Idag när vi handlade, jag och mamma, hittade jag spagettiringar i tomatsås och bestämde rätt snabbt att detta skulle vi äta till middag. På något småroligt sätt blev jag barnsligt förtjust över denna upptäckt, eftersom jag trodde att dessa inte längre såldes. Det är långt ifrån en gourmeträtt, i grund och botten ett halvtaskigt halvfabrikat men det är gott när man inte ätit det på länge.
Jag stod där med burken i handen inne i affären och kände mig glad över min upptäckt och då tänkte jag på att det är småsakerna som gör dagarna till vad de är. Jag hade aldrig klarat mig genom allt som händer som det inte ibland dök upp något roligt bland vardagstristessen; hysteriska fnissattacker, ljummet kaffe och en tårtbit, en inställd lektion.
Det är småsakerna som utgör helheten helt enkelt.

I morgon är det måndag, ännu en rätt meningslös och trist helg är förbi. Det känns som att nedräkningen till påsklovet och den enormt efterlängtade födelsedagen brinner i mitt huvud, det är så kort tid kvar men den känns ändå så fruktansvärt lång.
Nästa helg fyller ytterligare två vänner 18, alla runtom fyller 18 förutom jag ungefär och det är så in i helvetes jävla trist! Men jag fasar lite för min stora dag också, jag har nog med ansvar som det är, att ta ytterligare ansvar för mig själv verkar rätt jobbigt just nu. En sak jag fasar ännu mer för dock är att det inte kommer kännas så speciellt som jag tror att det kommer göra, tänk om det inte alls blir någon skillnad liksom, då har all väntan nästan varit förgäves. Jag har räknat ned i över ett år, ett år och tre veckor för att vara exakt. Kommer 380 dagar av oerhörd förväntan bara blåsas ut i rymden och aldrig bli till något mer?
Jag vill bara fylla år, få det överstökat och påbörja mitt mer vuxna liv, även om det innebär massa jobbiga ansvar.