Inrutade helvete

Känner någon mer att den följer ett osynligt schema? En planering som styr hela livet utan att man egentligen ser den? Jag känner så.
Min dagar ser alla likadana ut, jag går upp, hoppar in i duschen, borstar tänderna och använder deodorant. Sen torkar jag håret, smörjer in ansiktet och klär på mig. Efter det tar jag på mig ytterkläderna och går till bussen.
På bussen sätter jag mig på den fjärde platsen på vänster sidan, på den tredje platsen på höger sida sitter en brunhårig kvinna, framför mig en gråhårig man. Bakom mig sitter en medelålders herre och bredvid honom en ung tjej och en man i 30-åren. Så här ser det ut varenda dag, vi har till och med "bestämda" platser på bussen.
Sen hoppar jag av i Vänersborg, där väntar jag sedan en kvart på nästa buss. Bredvid mig på hållplatsen står kanske 15 andra människor, alltid samma människor, som också väntar. Väntar på att bli körda till den fula rosa byggnad som kallas Kampenhof. Väl där sprids vi åt alla håll och kanter, några tar bussen vidare, andra försvinner in i bruna kontorshus. Jag promenerar upp till skolan, ganska så exakt fem över åtta kliver jag genom den fula röda dörren och går ned i källaren. Sen börjar min skoldag. Vi blir skickade runt som i ett fiskstim, varenda minut är planerad. 08.30 ska vi befinna oss i klassrummet, sittandes på varsin stol och hålla käft. Sen ska läraren hålla en genomgång, helst en lång och tråkig sådan, samtidigt som vi ska intresserade ut. Efter två ganska lika lektioner är det lunch, rätt så ofta någon medelmåttig rätt som ändå vi ändå måste äta för att klara dagen.
Efter lunchen är det dags för fler lektioner, ofta sittandes vid datorer, föder hjärntumörer.
Sen har jag eftermiddagslektioner, så när de flesta andra går hem knallar jag till dagens sista lektion som ofta framkallar våldsamma sömnattacker.
Efter två timmars tvångslyssnande går jag till det fula rosa huset igen och sätter mig på ännu en buss, jag somnar och vaknar med ett ryck på min hållplats. Där byter jag buss, sätter mig, somnar. Sen, väl hemma, äter jag middag, placerar rumpan framför datorn och där sitter jag. Jag öppnar några läxdokument, stirrar lite, skriver ett ord eller två och öppnar bilddagboken.se. Sen somnar jag till en dålig repris på teven, ett program jag inte minns senare.
Och sen, ja, då börjar det om igen.