Brutna löften?

En mekaniker, en it-nörd, en festprisse.

Oftast har man en typ av kille eller tjej som man dras till, alla kanske har det förrutom jag? Jag har funderat på sambandet mellan de killar jag dras till, de kanske är långa, mörkhåriga eller duktiga på en viss sak men jag hittar inget som knyter dem samman. Jag har trott länge att min typ är någon som mitt ex, men jag har ännu inte varit med någon annan som liknar honom alls. Han, en lång it'nörd med blont hår stämmer dåligt överrens med festprissen med mörkt hår och färre centimeter över havet.
Tror ni att man hittar sin typ senare i livet? Man kanske måste testa sig fram för att överhuvudtaget få en typ? Eller räknas förresten fyllestrul och sådant till att testa sig fram?
Kan det knappast göra.

Hi, my name is Lemon.

Frustration. Frustration. Frustration.
Den kryper i hela kroppen, en obehaglig känsla av misslyckande. Ett minus på uppgiften jag tyckte jag lyckades med, ett förstört dokument, en blinkade flashfil, en samhällsuppsats, en alldeles för svår matteuppgift, listan över mina samtida problem kan göras lång.
En riktigt dålig dag var inte vad jag behövde, jag behöver lugn och ro, 30 timmars sömn, en kram, en varm kropp att sova bredvid. Han finns, där borta.
Det som ännu inte gått fel idag kommer säkert hinna göra det innan jag lägger mig, det finns ytterligare några timmars tid för misslyckande i kväll. I morgon räknar jag med ännu större misslyckanden, trots att jag försöker tänka positivt.

På fredag får det inte gå fel dock, då är det fest och jag vill bara koppla av med något gott att dricka och mysiga människor. Helst skulle jag vilja hitta någon att mysa lite extra med, jag behöver närhet, men jag hindras av ett löfte. Ett löfte som jag aldrig skulle bryta.

You've been X:ed

Ibland funderar jag över mitt kärleksliv, eller snarare min brist på kärleksliv. Jag har funderat över varför ingen visar det minsta intresse för mig, fått för mig att jag är ful, konstig, till och med avskyvärd. Absurda tankar egentligen eftersom jag vet om att om detta hade varit sant hade jag fortfarande varit oskuld och jag hade inte haft flera långa förhållanden bakom mig. Nu sa jag egentligen emot mig själv eftersom jag redan haft flera förhållanden så måste ju den andra parten inblandad varit i alla fall lite intresserad. Men jag menar nu, sen förra våren. Jag grubblade redan i höstas på varför ingen hade ens försökt att stöta lite på mig under sommaren, jag var ju singel hela sommaren igenom.
Men sen insåg jag en sak, att jag "förträngt" att det faktiskt fanns folk förra sommaren som ville vara med mig. Under sommaren hann jag "dissa" (Skitfult ord, jag vet) 2 seriösa killar och en mindre seriös. Jag insåg också vilket fult sätt jag gjorde det på, bara började ignorera dem när jag insåg att jag inte var intresserad. Jag skäms lite över detta, eller ganska mycket egentligen för jag vet hur irriterande och framförallt sårande det är när den man är intresserad av inte ens svarar på sms eller när man ringer.
En kompis, eller en föredetta kompis kanske, skulle ha kallat mig player. Jag vill inte var det, inte alls, det är ju jävligt taskigt. Varför gör jag såhär? För att jag kan? För att jag inte fattar bättre? Fast det gör jag ju egentligen, därav denna text. Sommaren närmar sig igen, jag vill inte ha ytterligare en sådan sommar. Jag vill inte ha massa engångsgrejer, jag vill ha något seriöst, någon att dela även de dåliga sakerna med.

En av de seriösa killarna var verkligen seriös också, vi träffades under en spelning utanför Mellerud. Han är några år äldre, tre för att vara exakt, han kör en Volvo s40, han har hus, utbildning, bra jobb, han är söt, trevlig, mysig OCH DETTA DISSAR JAG?! Jag skulle definitivt kunna bli kär i denna kille, man mer korrekt, men ändå är jag bara taskig och skiter i honom. Sen såg jag honom några månader senare med en annan, och då blev jag sur. Jag hade absolut ingen rätt att bli sur, jag hade ju ignorerat honom.

Nej, till sommaren ska jag tänka mig för innan jag börjar umgås närmare med någon. Jag ska fundera mycket på om jag verkligen är intresserad eller om jag kommer att börja ignorera killen/tjejen.

Blä.

Barnslig förtjusning

Mat är en passion, jag skulle egentligen ha gått Hotel och Resturang men ångrade mig i sista sekund. Idag när vi handlade, jag och mamma, hittade jag spagettiringar i tomatsås och bestämde rätt snabbt att detta skulle vi äta till middag. På något småroligt sätt blev jag barnsligt förtjust över denna upptäckt, eftersom jag trodde att dessa inte längre såldes. Det är långt ifrån en gourmeträtt, i grund och botten ett halvtaskigt halvfabrikat men det är gott när man inte ätit det på länge.
Jag stod där med burken i handen inne i affären och kände mig glad över min upptäckt och då tänkte jag på att det är småsakerna som gör dagarna till vad de är. Jag hade aldrig klarat mig genom allt som händer som det inte ibland dök upp något roligt bland vardagstristessen; hysteriska fnissattacker, ljummet kaffe och en tårtbit, en inställd lektion.
Det är småsakerna som utgör helheten helt enkelt.

I morgon är det måndag, ännu en rätt meningslös och trist helg är förbi. Det känns som att nedräkningen till påsklovet och den enormt efterlängtade födelsedagen brinner i mitt huvud, det är så kort tid kvar men den känns ändå så fruktansvärt lång.
Nästa helg fyller ytterligare två vänner 18, alla runtom fyller 18 förutom jag ungefär och det är så in i helvetes jävla trist! Men jag fasar lite för min stora dag också, jag har nog med ansvar som det är, att ta ytterligare ansvar för mig själv verkar rätt jobbigt just nu. En sak jag fasar ännu mer för dock är att det inte kommer kännas så speciellt som jag tror att det kommer göra, tänk om det inte alls blir någon skillnad liksom, då har all väntan nästan varit förgäves. Jag har räknat ned i över ett år, ett år och tre veckor för att vara exakt. Kommer 380 dagar av oerhörd förväntan bara blåsas ut i rymden och aldrig bli till något mer?
Jag vill bara fylla år, få det överstökat och påbörja mitt mer vuxna liv, även om det innebär massa jobbiga ansvar.

Frustrerade ögonblick och kalla tår

Mitt internet fungerar inte, det är samma gamla visa om igen. Antagligen kommer det krävas att jag ominstallarar hela datorn och då förlorar precis allting, då lär jag gråta för det gjorde jag sist. (Ja, helt ärligt, det var sorgligt)
Jag är inne på mitt andra mobila bredband, 3 denna gången, sist var det Tele 2. Jag har egentligen bara ett ord som kan sammanfatta de både väldigt bra; Helvete. Inget av dem har funderat som de ska, programvaran krånglar, modemet krånglar, vilket gör att datorn krånglar och att jag tillslut ger upp. Nästa gång blir det ett trådlöst, batteriet på datorn fungerar ju ändå inte längre än 2 minuter så jag behöver inget internet som jag kan ta med.
Jag ska nog lägga över alla mina onödiga grejer på min externa och börja fundera på om jag faktiskt inte ska installera om den ändå, jag blir ledsen bara av att tänka på det.

För övrigt känns det mesta rätt bra, vi fick huset i bodelning igår och behöver därmed inte flytta. Mitt skolarbete känns rätt okej, jag vet inte om det är för att vi inte har så mycket att göra nu eller om det är för att jag förnekar det hela och slappar istället. Jag började så smått på min uppsats om Al-Qaida och ETA igår, det kommer nog bli ganska instressant, det finns i alla fall info så att det räcker och blir över. Sen har jag några eftersläntrande uppgifter samt ett matteprov på G men det får jag ta som det kommer, man kan verkligen inte hinna med allting jämt och ständigt.

Idealiserade bussar

När jag steg ombord på bussen igår blev jag stående i några få men långa sekunder och stirrade på början av mittgången. Jag är ingen särskilt stor person, enligt mina halvdana mätningar är jag cirka 30 centimeter bred över höfterna (inte runt, nej, det hade vart skumt) och om jag hade varit kanske 10 cm bredare hade jag fått gå sidlänges in i bussen. Den var oerhört smal därfram, hur tänker de som designar bussar när de gör en buss med minimått till ett samhälle som blir allt fetare? Detta var dessutom en helt ny buss, max använd i några veckor. De gamla bussarna är jättebreda mellan sätena, i vissa av dem kan man nästan stå två personer på bredden, ungefär som i stadsbussarna.
Lever bussdesignen numera upp till våra onormala smalideal?