Svårt att glömma

Jag försökte, jag gav upp, jag raderade dig.

Det kommer dyka upp någon när jag minst anar det, det ska bli min nya "livsregel". Framtills dess, tills min själsfrände dyker upp ska jag roa mig så mycket jag kan. Idag anses det inte längre vara fult, eller i alla fall inte lika fult, att ha varit med ett flertal så varför inte liksom?

Jag hade för bråttom, jag insåg senast igår att jag inte behöver ha ett fast förhållande, eller något förhållande överhuvudtaget. Jag ska ändå inte gifta mig, köpa hus, hund och skaffa barn nu, det kanske dröjer 10 år, 15 år innan det är dags för sådant så varför stressa in och tvinga fram ett seriöst förhållande?
För tillfället behöver jag nog allra mest jobba med förhållandet till mig själv, jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte trivs med mig själv. Då blir det samma visa igen, jag blir mer och mer beroende av personen tills jag knappt är en egen person längre. Det är det som gör det så fruktansvärt svårt att komma tillbaka efter ett uppbrott, vägen blir så otroligt lång tillbaka till mig själv och det orkar jag inte en gång till. Jag anser att jag är värd mer än det jag varje gång tvingar mig själv genom.
Detta är faktiskt första gången jag erkänner att jag blir beroende av min partner, du hade rätt, jag blir beroende. Jag har aldrig ens erkänt det för mig själv förut men nu känns det så skönt, för nu vet jag vilken ände jag ska börja i.

Igår gjorde det ont att tänka på men nu ser jag framemot en sommar som singel och nyss fyllda 18, en sommar där jag kan göra vad jag vill.
Detta kommer bli bra!