Samhällseufori

Bon Iver fyller mitt sinne för stunden, det är tur att jag har vänner med bra musiksmak, som kan fylla mina öron med musik jag aldrig förr hört. Det tar ett tag att vänja sig, sedan inser man storheten i enkelheten.

Mina ögon skummar genom blogg efter blogg, jag har hittat mina favoriter nu, vackra bloggar där ord används för att måla världen. Lite vackrare, lite mer oskuldsfulla än verkligheten. Eufori över orden som löper sida upp och sida ned, jag kan inte slita mig, suger åt mig alla ord som finns tillgängliga. Uppdaterar sidan, har de hunnit skriva ytterligare några vackra ord?

Jag bör sova, klockan närmar sig 02.00, jag ska upp om fyra timmar men min hjärna har invaderats av flyktiga tankar. De ska få vara kvar. Sova kan jag göra en annan dag. Sömnen kan vänta, det är värre med rastlösheten som kryper i kroppen. Jag vill se, jag vill upptäcka, jag vill veta vad som finns runt varje hörn och under varje sten. Jag är inte menad att sitta stilla, sitta stilla och aldrig få lära.

Någon dag ska jag se, jag ska se precis vad jag vill.
I can hardly wait.

Du är jag, jag är du

Idag har vi brottats, jag tänker säga att jag vann. Så, jag vann! Egentligen vann vi båda, vår brottningsmatch övergick till mys efter några svängar på golvet och en eller annan oskyldig spark.

När vi är tillsammans känner jag mig fri, vi känner varandra så väl, nästan som att umgås med sig själv fast mysigare. Vi tänker likadant, säger ofta samma saker och agerar rätt så lika i olika situationer. Med dig är jag lycklig.

Jag hoppas bara att du inte leker med mig.

K

En trevande hand, en fjäderlätt smekning över den nakna, vita magen. En varm näsa snusar mig lite i nacken och letar sig in i mitt varma hår. Tätt tillsammans, så nära vi kan. Två händer finner varandra, tio fingrar omsluter och förseglar. I händerna håller i vi vår kärlek, den kärlek som är menad att aldrig ta slut.

Så mycket och så lite

Fullständigt utmattad, energin har tagit slut, jag orkar inte.
Har du någonsin varit med om att ögonen gjort fruktansvärt ont när du vaknat, att det varit svårt att öppna dem? I morse kunde jag inte ens öppna mina ögon, de sved och skrek till mig om att förbli stängda. Jag löd, jag låg där, vaken men ändå sovande. Orden jag försökte yttra lät som fylleprat, han förstod inte vad jag försökte säga och bad mig upprepa, jag upprepade, med samma sluddriga resultat. Sådana här morgnar passar man illa ihop med en rastlös själ, orken fanns inte för att ge någon sorts respons alls på hans försök att kittlas och skoja, jag låg bara där.
Sju timmars sömn sedan i söndags har tagit ut sin rätt, nätter fyllda med energidrycker och uppsatser gav mig en ångestfylld torsdagsmorgon. Jag är fortfarande inte klar med mina uppgifter heller, trots ett oändligt författande och faktaletande.

Important or impotent?

Bloggen glöms bort, eller det är inte riktigt sant, jag tänker på den ibland men kommer aldrig längre. Jag vill skriva, skriva långa vackra inlägg om mina känslor och inte vad jag åt till kvällsmat, men orken finns oftast inte där.

Jag har hunnit bli 18, en ålder då man inser att man inte är så väldigt liten längre, ett ansvar utan dess like läggs på ens axlar och tynger en dag in och dag ut. Att trycka in de välbekanta orden och tala om för skolan att jag är sjuk har blivit en vardag, jag utnyttjar min rätt att göra som jag vill lite för ofta. Skolans högsta höns har märkt min ständiga frånvaro och ifrågasatt den, gång på gång upprepas detta samtal, varför går jag inte till skolan när jag kan och ska? Svaret är enkelt, jag orkar inte, min sinande lust har tillslut runnit ut, runnit ut bland kvarglömda papper och avbrutna pennor på mitt dammiga golv. Den ligger där, som en lealös massa, väntar på att bli upplockad och ompysslad men det kommer inte hända. Det finns inte plats för någon lealös massa i mitt sinne längre, platsen har jag istället fyllt med vackra minnen och tankar på framtida nederlag, jag är trött på att aldrig veta. Aldrig veta om det är vi, eller om det är du och någon annan. Jag är less på att ständigt finnas där, så varför stannar jag kvar?
Because you got something that I can't live without.
I'm tired of denying and the constant feeling of begging, if you wan't me, say it and say it now.