Bloggen glöms bort, eller det är inte riktigt sant, jag tänker på den ibland men kommer aldrig längre. Jag vill skriva, skriva långa vackra inlägg om mina känslor och inte vad jag åt till kvällsmat, men orken finns oftast inte där.
Jag har hunnit bli 18, en ålder då man inser att man inte är så väldigt liten längre, ett ansvar utan dess like läggs på ens axlar och tynger en dag in och dag ut. Att trycka in de välbekanta orden och tala om för skolan att jag är sjuk har blivit en vardag, jag utnyttjar min rätt att göra som jag vill lite för ofta. Skolans högsta höns har märkt min ständiga frånvaro och ifrågasatt den, gång på gång upprepas detta samtal, varför går jag inte till skolan när jag kan och ska? Svaret är enkelt, jag orkar inte, min sinande lust har tillslut runnit ut, runnit ut bland kvarglömda papper och avbrutna pennor på mitt dammiga golv. Den ligger där, som en lealös massa, väntar på att bli upplockad och ompysslad men det kommer inte hända. Det finns inte plats för någon lealös massa i mitt sinne längre, platsen har jag istället fyllt med vackra minnen och tankar på framtida nederlag, jag är trött på att aldrig veta. Aldrig veta om det är vi, eller om det är du och någon annan. Jag är less på att ständigt finnas där, så varför stannar jag kvar?
Because you got something that I can't live without.
I'm tired of denying and the constant feeling of begging, if you wan't me, say it and say it now.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner igen varje ord. Man orkar fan inte. Jag fick någon sorts utmattningsattack igår. Trodde jag skulle dö av krav och plugg och känslor och saknad. Men än lever jag. Och nu är det inte långt kvar, och vi ska klara av all skit i världen för man blir starkare efteråt. Och jag vet inte hur det är mellan dig och personen som du ofta skriver om, men jag känner så väl igen mycket utav det du formulerar, och det är hårt ibland. Speciellt när man tvingas leva i konstant ovetskap.
SvaraRaderaNej, det blir alldeles för mycket ibland, rätt ofta egentligen. Jag var så i morse, när jag vaknade fanns det ingen energi till att ens öppna ögonen och Timmy förstod inte vad jag försökte säga. Jag bara låg där, vaken men ändå i djup sömn.
SvaraRaderaJa, vi kommer klara allting, klart som fan att vi kommer klara precis allting!
Ja, jag riktigt hatar att inte veta.Vi står varandra nära, riktigt nära oftast, och det är väldigt påfrestande när man inte kan vara tillsammans på riktigt.